Kändes som en lång paus mellan utställningarna såhär på hösten. Egentligen skulle vi ju inte "behöva" åka på fler utställningar eftersom Nova har sina två sert och blir två år först i november. Men två utställningar man "måste" åka till är Vasa i april och Seinäjoki i oktober. Dessutom har Nova inget CACIB ännu och alltid är det bra att öva på arena-miljön med det trånga utrymmet och ekot.
Kooikrarna skulle in i ringen först kl.13 så ingen brådska från morgon, ändå startade vi lite onödigt sent så jag hann känna mig lite stressad när vi kom till hallen 12.30 men vi slapp undan parkeringsavgiften =) Dagens domare var Pia Itkonen, labradoruppfödare som skulle döma närmare 70 labradorer innan det var vår tur. Och jag stressade nog helt i onödan eftersom bedömningen drog ut på tiden. Men runt 14.30 blev det vår tur. 11 kooikerhondje var anmälda, två hanar och nio tikar. Två av dem var syskonbarn till kommande kulls pappa Mufi, dvs Damliers Odeon & Damliers Oprah. Så fina hundar! Odeon blev senare BIM/VSP, onnea Merja!
Domaren var en mycket trevlig person som snällt och vänligt förklarade förtjänster och brister och motiverade sina beslut. Hon sa direkt att Nova har nog varit hemma vid alla sina måltider, då skämdes jag lite eftersom jag visste att hon var lite på hullet men att jag inte fått det åtgärdat. Men nu jobbar vi stenhårt på mindre mat och mera motion. Men hon tyckte också Nova var allt för rak i sina vinklar men hon trodde själv att det var en utvecklingsfas men att hon kan ju bara bedöma det hon ser här och nu, därför fick Nova nöja sig med bedömningen God
Kokin apulaisena ollut hieman pyyleva nuori neiti, jolla kaunisilmeinen pää Hyvät korvakorut, riittävä kaula, vahva selkä, lantiossa pyöreyttä Suora olkavarsi, niukat takakulmaukset. Hyvä rintakehä. Kantaa hännän kauniisti liikkeessä. Hyvä sivuliike, vielä löysä edestä. Hyvälaatuinen karvapeite, punaista saisi olla enemmän. Tarkkaavainen käytös
Och här ovan ser t.o.m jag att överarmen går ganska spikrakt neråt. Så vi ska hoppas det bara är en utvecklingsfas.
Även denna gång var barnen och mormor med och alla var så snälla och klagade inte fast det drog ut på tiden så det blev en tur via McDonalds som belöning för dem och tröst för mig =).
Det blev verkligen tomt efter att Rex flyttade hem igen. Nu är Nova sitt lugna jag igen, med Rex blev hon riktigt lekfull som en unghund borde vara. Förstärker nog min vilja att skaffa hund nr. 2 snart. Men först tar vi valpar, hade hittat en fin kombination i Holland med de skulle bli leveransklara i december så det är inte den mest optimala tiden, när Nova förväntas börja löpa. Jag kommer inte själv att spara en valp ur Novas kull (om allt går bra) utan min nästa kooiker kommer också att vara en import, helst från Holland. Av den anledningen att jag vill lära känna rasen från dess ursprungsland, dvs Holland. Men jag är öppen för allt och håller ögonen öppna. Annars kidnappar jag Rex för att stilla mitt två-hundars-begär, men jag tror nog han stretar emot rejält ;)
I går blev det en trip till Vasa för kooikerträff. Vi träffades i Kuni för att gå på vandringsleden. Vi var 5 tvåbenta och 9 kooikrar. Rex var självklart med för att träffa både mamma, syster och syskonbarn. 7 st var från samma kennel dvs Maricosans därifrån Rex kommer. Trots att Nova var en utböling så hade hon en släkting i hunden Theo som också har Oxo i stamtavlan. Rex och Nova uppförde sig riktigt bra bland alla övriga hundar fast nu Rex inte var överförtjust i Theo. Dessutom insåg jag att Nova inte vet hur en kooiker ska uppföra sig när hon försökte valla de andra hundarna. Mycket trevlig samvaro och jag fick svar på många frågor jag funderat på...men har lika många nya frågor :)
Rex har bott hos oss några dagar när min mamma är på resa till Estland. Den första kvällen och natten var han mycket orolig och bara vandrade omkring och skällde på allt som hade ljud utanför dörren. Så kan säga att han verkligen är en bra vakthund åt en pensionär men i en barnfamiljer blir det lite jobbigt när han väcker hela huset på kvällen och tidiga morgon. Nu har även Rex och Nova börjat leka tillsammans så det tar jag som ett gott tecken.
Men på torsdag kommer mamma hem, men Nova har verkligen levt upp av att ha en kompis. Mest synd är det om katten som inte vågat sig in på flera dagar. Snart Chili får du komma in ❤
Trots att jag haft hund i 17 år så finns det så mycket nytt att lära sig, som tur - vem vill bli fullärd =)
Bara som en så "enkel" sak som att hunden blir champion, jag visste ju att man ska ansöka om finskt championat via OmaKoiras digitala tjänst, fint så. Och jag visste att jag, sen när FI ch blivit bekräftat, ska skicka en ansökan till Norska kennelklubben. Men nu har jag fått lära mig (googla till mig) hur man får ett utländskt champion bekräftat i Finska databasen. Jag trodde länge att det finns något internt system som överför nya championtitlar men icke, utan då ska man skicka den norska bekräftelsen till FKK. Men det var enkelt, och fort gick det, inom ett dygn var den nya titeln tillagd. Har även idag lärt mig hur man tar en skärmdump (känner mig som en gammal kärring...) men här är resultatet av mina båda inlärningar
Och lite sparsam har jag blivit också (kniido som jag skulle vilja uttrycka mig på ren Kronobysvenska) men jag har inte beställt något diplom till Rex, varken finskt eller norskt. Känner att det skulle bli ett dyrt papper som samlar damm. Men en norsk championrosett har jag beställt, en rosett ser ju i alla fall fin ut när den samlar damm.
Och äntligen kom jag mig ut i skogen med Nova, det var så tyst och stilla, det var första gången vi var till skogen utan Tiki. Men Nova fick nog upp farten ändå, hon tog sig t.o.m ett dopp
Trevlig fortsättning på hösten, här spinner jag vidare på valpplanerna!
Har länge tänkt på denna text men det är först nu som jag gör slag i saken. Känns som om Tiki-kapitlet ännu är öppet innan jag fått berätta hur han var och varför det blev som det blev.
Året var 2009 och jag hade precis fått veta att tiken hos samma uppfödare som min andra sheltie Demi kom från, gått tom och nu blev det plötsligt panik i huset. Jag börjar nästan desperat söka en annan kennel. Demi hade nyligen konstaterats ha artros i höften och pensionerats från agilityn så jag sökte min nya agilitykumpan. Men när saker inte blir som man planerat blir man först arg och ledsen, jag skickade mail till säkert hälften av Finlands alla sheltieuppfödare utan att få napp. Tänk vad det kan va svårt att få tag i valp trots att det föds över 1000 shelties i året!! Jag blev t.o.m så desperat att jag kunde göra avkall på vissa av mina kriterier bara för att få hem en valp, t.ex, storleken trots att jag visste att jag gärna deltar på utställningar också. Men min kloka man sa att jag ska sova på saken, och det var precis vad jag behövde. Plötsligt dök det upp info om att de har valpar på Käpäläkoplan kennel i Åbo, jag åker och tittar och vem blir inte helt begaistrad i en sånhär sötis
Men det blev inte han jag först hade siktat in mig på som flyttade hem till oss, några dagar innan leverans fick jag veta att det blir en hane ur en annan kull eftersom "min" hane hade fått för låga poäng i valptestet och kanske inte skulle vara den mest optimala agilityhunden för mig. Men en vacker vårdag åkte hela familjen ner till Åbo för att hämta hem söta Käpäläkoplan Pastilli alias Tiki
Tiki kom genast bra överens med Demi och de lekte från morron till kväll. Och redan dagen efter hans hemkomst startade träningen mot agilitytoppen. Vi inledde träningen med slalom med galler runt pinnarna och jag förstod snabbt att detta skulle bli en med fart
Tiki var väldigt klen i kroppen och han fick inte nån ordentlig päls innan han blev 4år, de insåg jag inte att Tiki skulle ha behövt mera tid innan han visades upp i utställningsringen. Men jag mitt pucko anmälde honom till en mängd utställningar för att sen åka hem med ett "behöver tid att utvecklas"
Men när Tiki blev ett år startade vi officiellt vår agilityträning. Men det var inte det lättaste att träna en blixtsnabb hund när man själv var höggravid. I augusti föddes vår andra dotter och två veckor senare återupptog jag agilityträningen, tur att småbarn sover mycket.
Tiki vann årets möllihund hösten före han startade sin officiella agilitykarriär
I februari startade vi vår första tävling som blev en katastrof, jag gick in och trodde vi skulle ta minst 1 nolla, vi var inte ens nära. Jag upptäckte att allt vi lärt oss var som bortblåst för han var helt stressad och gått i lås av hela tävlingssituationen. Skulle jag nu ha haft något under mössan skulle jag ha pausat tävlandet tills vi hade stresshanteringen under kontroll. Men jag var så desperat att få tävla att jag trodde det skulle lösa sig bara vi utsatte oss för tävlingssituationerna, mitt största misstag jag gjorde med Tiki...
Under hans aktiva karriär 2011-2013 (har inte tidigare tänkt på att han bara tävlade i tre år...) gjorde vi många fina banor men en stor del var kaos-banor. Och jag prövade många olika ritualer för att se vilken som passade Tiki bäst, men jag hann aldrig få ett universalsvar eftersom alla gånger var olika.
Men detta var en av våra bästa dagar, när allt klaffar, av tre banor var två noll-banor och den sista en "bra-diskning" Och platsen är Seinäjoki, Tikis tur-plats =)
Tikis största bedrift var att vinna sheltiemästerskapen i mediklassen 2012 som ordnades i Vörå
Här är Tiki med sina vandringspriser
I maj-13 tränade vi hemma på gården när Tiki plötsligt pep till och höll ena baktassen i vädret. Kände på tassen och fick ingen reaktion, efter en stund gick han normalt. Men nästa gång vi tränade började han också halta, så vi besökte veterinären som inte hittade något avvikande. Tiki var anmäld till agilitytävlingar i Seinäjoki veckan senare och eftersom Tiki slutat att halta beslutade jag mig för att åka. De två första banorna märktes inte att han skulle ha haltat men när vi gick i mål på den tredje banan såg jag att han gick på tre ben igen. Nu ville jag få benet undersökt. När "min" ordinarie veterinär var ledig fick det bli en annan privatmottagning. Han diagnostiserade Tiki med förstoppning som kan bero på förstorad prostata...kändes lite långsökt men har veterinären sagt så så är det väl så... Men efter att Tiki fått parafinolja både framifrån och bakifrån så hade Pentti återgått till jobbet och han konstaterade direkt att akillessenan hade luxerat och han hade drabbats av sk sheltiehäl. När jag sa den tidigare veterinärens diagnos bara suckade han och sa att han vet vem jag varit hos...
Tiki blev opererad och hade bandage i 6 veckor. Jag hade siktet inställt att vara tillbaka på tävlingsbanan redan på hösten men Tiki återhämtade sig inte riktigt som planerade. Så det blev fysioterapi och simning istället
Jag höll den hösten på att slutföra mina sjukskötarstudier så det blev ingen agilityträning den hösten. Men under vintern började vi märka att han ofta blev stel och lite halt efter långa promenader. Vi prövade massage och osteopat-behandling och alltid hittade de några låsningar, så han för tillfället blev bättre. Våren 2014 konstaterade jag att Tiki inte kommer att komma tillbaka till agilitybanan mera, det vår en svår sanning att smälta.
Dottern nr. 3 föddes i augusti 2014 och när man äntligen kom i form att göra ordentliga promenade så haltade han igen, och vi tog beslutet att han får stanna hemma från långpromenaderna men kortare promenader gick samt att springa på gården. Och mera fart på gården blev det när Nova flyttade hem till oss. Tiki tog sin fadersroll på allvar
Sådär höll vi på, inga långpromenader, massage nån gång men det var sällan jag såg att det hjälpte nånting. Det var svårt att veta varifrån smärtan kom, ryggen röntgades vid två tillfällen, han åt kortison mellan varven ifall han skulle ha haft nån inflammation i det opererade benet, för det var just den sidan han blev halt på. Tillsist vandes man vid att hans skick, när han kastrerades fick han äntligen lite aptit, han som alltid varit dålig at äta. Även maten hade setts över, vi barfade en tid men eftersom Tiki åt så dåligt blev det dyrt i längden när jag måste kasta så mycket mat.
Men under hela våren 2016 kunde man sa att han hade ont, efter varje liten promenad flåsade han som om han sprungit flera kilometer, han drack också mycket men då drog jag paralleller till att han flåsade så mycket och därför blev torr i munnen. Redan hör började tankarna komma om detta var en bra hundliv...Jag gav osteopaten en chans till och hon sa att han är så otroligt spänd i musklerna att hon knappt känner ryggraden. Nån vecka senare blev det massören som fick musklerna att slappna av och jag trodde att han nu äntligen skulle bli bra.
Han blev bra men nån vecka senare kände jag, för det första att han magrat, sen att han var svullen över midjan vid ryggen. Och jag började googla ifall det skulle kunna vara njurarna som plötsligt blivit förstorade, men veterinären sa att det inte kan vara det utan det är muskler som helt har gått i lås och blivit så spända. Då tog jag beslutet att Tiki måste få slippa sina plågor. Det kändes lätt då men att ringa samtalet för att boka in Tikis sista tid kändes hemskt, gör jag rätt? Borde han inte få en chans till? Men jag for till byns veterinär och redan när hon gav första sprutan slutade han att andas, hon tänkte inte få in något iv-kanyl så det blev inte så lugnt och avslappnat som jag hoppats men Tiki var bort om all smärta då redan. Efteråt konstaterade veterinären att Tiki med största sannolikhet inte var frisk med tanke på att han slutade att andas redan vid första sprutan, dessutom hade han vätska i buken. Och när jag tänker tillbaka på dödsdagen och vi skulle få de sista fotona så orkade han knappt stå. Så jag är glad och tacksam att jag tog mitt beslut om avlivning, men med facit i hand borde jag ha gjort det tidigare.
Tiki var en fantastisk familjehund och barnens bästa vän. Visst hade han sina sämre sidor, som att han skällde i tid och otid. Men han var min lojala följeslagare
Nu springer han på de evigt gröna ängarna och är fri och lycklig. Tiki kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och han fick tyvärr lida mycket på grund av mina misstag jag gjort som hundägare.
Det jag gillar med dagens digitaliserade värld är att informationsgången går så snabbt. Med tanke på att jag besökte veterinären i torsdags och inte ens en vecka senare plingade det till i telefonen och jag fick resultaten i min mejlbox.
Och resultaten var strålande: höfterna var B/A och armbågarna 0/0 så Nova är klar att användas i avel. Vem den tilltänkta partnern är låter jag ännu vara osagt men det går att luska ut om man läser gamla texter. Men han ska ännu på HD kontroll nästa vecka och hans blodprov är skickade till Holland men de borde vara ok eftersom föräldrarna är fria. Men även en reservpartner är uttittad, försäkerhetsskull.
Nu borde jag alltså ändra denna bloggs namn och adress, ska se hur jag lyckas.
Från vänster: Cavalriina´s Finja Fiorella, Damliers Oprah & FasterBlitzen
