Man borde ju veta att framgång inte kan komma utan bakslag, men
likväl är det irriterande. Nu har ju Nova och jag inte kommit så långt i vår träning att vi inte behöver hoppa så många steg bakåt. Ämnet, ifall någon funderar, är alltså agility. Efter att jag analyserat min träning med Tiki kan jag vara arg på mig själv som inte tog tag i problem när de dök upp. Som dethär med stressen, på vår första tävling upplevde jag första gången att han var helt blockerad, vilket han inte varit på träning. Tog jag tag i problemet? Nej, lite klickerträning hade jag på nån inofficiell tävling men i övrigt gjorde jag ingenting. När jag istället skulle ha behövt ta tävlingspaus tills problemet var hanterbart, men det var då så viktigt att tävla att jag blundade för problemet och tänkte att det säkert löser sig av sig själv när vi fått in tävlingsvanan... Det tog månader(/år) innan jag hittade de rätta rutinerna inför våra tävlingar, men ändå kunde resultatet vara helt olika.
Mitt pyttelilla bakslag handlar denna gång om slalom. Jag borde ju veta bättre än att tro att jag kan göra min egna variant av en väl utarbetad och genomtänkt metod. Jag använder Susan Garretts metod 2&2weaves. Men istället för att följa metoden till punkt och pricka så fick jag inse att när vi hade 3 portar och la dem lite på sned hade Nova ingen aning om vad jag var ute efter. Så idag har jag har jag gått och varit lite småsur, på mig själv förstås, imorgon pausar vi och kanske nästa vecka tar vi nya tag med bara en port. Tillbaks till ruta ett med andra ord..och denna gång ska jag göra som det är tänkt
Jag vet...i-lands problem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar